Du hade kunnat säga att du tänker på vad som skulle hända om du dog i en tågolycka utanför Las Vegas och jag skulle ha frågat varför du undrar det, varför undrar du en sån sak? Så specifikt.
Låt mig undra, hade du sagt. Om jag satte mig på ett tåg i Philadelphia och sen fortsatte åka bara, rakt över landet, en rörelse så som när man sveper med handen ut över ett landskap, och sen plötsligt skulle den handen slå hårt in i en vägg.
Och jag hade sagt att Ilse, du kanske inte mår så bra?
Och du hade sagt, det kanske är du som inte mår så bra?
Och jag skulle fråga dig varför du behövde skriva den här texten och du skulle säga att man inte alltid vet sånt förrän efter man har gjort det.
Vet du nu då? Nu har du ju skrivit den.
Nej, hade du sagt. Jag väntar på att få reda på det. Men du behövde få syn på att det inte bara var du som var utsatt av mig utan att du också haft din del i saker.
Vet du hur mycket jag har älskat dig. Vet du det.
Det är inte det som är det viktiga, hade du sagt och stört mig i tanken. Det är inte det som är det viktiga. Du vet det också, håll ut, texten är kanske slut, på ett sätt, men läs den igen, läs den noggrannare.