Essän publicerades i Populär Poesi nr 36
Jag är uppvuxen med historien om Suzanne. Alltid har hon funnits där. Fredagseftermiddagar om våren när alla fönster stod på vid gavel, mamma med dammsugaren som en plog framför sig. Och Leonard Cohens röst som tryckte sig mot vardagsrummets väggar. Jag satt lutad mot ryggstödet i soffan och iakttog henne när hon sjöng med i berättelsen om tea and oranges that come all the way from China.
Cohen är en livslång kärlek för min mamma. Vi ser honom i Globen. Det är 2010 och jag har klippt av mig halva håret. En skarp linje som rundar nacken. Jag sneglar på henne i stolen bredvid mig. Hennes svarta hår är uppsatt med en klämma där bak. Jag böjer mig över och viskar ”tänker du på honom du är tillsammans med, nu när du lyssnar?”. Hon svarar ”Nej, vet du, jag tänker på kärlekar jag haft genom livet. Allt jag känt för olika människor i olika perioder. Kanske speciellt den första stora kärleken, den tänker jag på. Och när jag senare var bottenlöst sorgsen över den, då sökte jag tröst i Leonard Cohen.”
Min pappa berättar om tiden då de träffades. Han säger: din mamma var sammanlänkad med Leonard Cohen redan då. Och med Suzanne.
Det är först som vuxen jag börjat fundera över henne, vem hon var.
År 1966 skrev Leonard Cohen dikten (som senare blev låten) om Suzanne. Man kan anta att han var djupt förälskad i henne. Föga visste han då, och knappast heller hon, att Suzanne skulle bli genomslaget för hans karriär.
Cohen berättar sin historia om Suzanne Verdal McCallister i dokumentärfilmen I’m Your Man (2005). Han säger:
Jag har en vän som heter Armand Vaillancourt. Hans fru Suzanne bjöd in mig till sitt hus nere vid floden. Hon bjöd på Constant Comment-te med små apelsinbitar i.
Men det var inte vad som hände. Det var långt ifrån vad som hände.
Jag är nyfiken på vad det var som hände. Nyfiken på hennes känslor inför att hon blev ett objekt, att han profiterat på hennes namn, och på deras historia. Vem är Suzanne? Det ligger något mytomspunnet över henne. Jag vill klä av henne den väsenslika munderingen, se hur hon ser ut. Men framför allt: höra hennes röst. Jag söker på nätet efter bilder på henne. Och där finns inte bara ett foto.
Där finns The Story of Suzanne.
You probably think this song is about you.
BBC Radio 4 FM, juni 1998
Suzanne Verdal McCallister intervjuad av Kate Saunders
Transkribering av Marie Mazur
Suzanne takes you down
to her place near the river
you can hear the boats go by
you can spend the night beside her
And you know she’s half crazy
Saunders: När utvecklade ni vänskapen som Leonard Cohen sjunger om?
Suzanne: Det hände i början av sextiotalet, när jag skilt mig från Armand. Jag hade blivit väldigt intresserad av havet, St. Lawrencefloden specifikt. Den var så poetisk och vacker att jag bestämde mig för att bosätta mig där med min och Armands dotter, Julia. Leonard hörde talas om den platsen, med sneda golv och en poetisk utsikt över floden, han kom och besökte mig många gånger där. Vi drack te tillsammans, och åt apelsiner.
and she feeds you tea and oranges
that come all the way from China
And just when you mean to tell her
that you have no love to give her
then she gets you on her wavelength
and she lets the river answer
that you’ve always been her lover
Saunders: Leonard Cohen sa senare att öppningsversen i dikten, som senare blev låten ”Suzanne”, var en poetisk redogörelse för tiden han spenderade med dig sommaren 1965.
Suzanne: En av våra gemensamma vänner sa till mig: har du hört den otroliga dikten som Leonard skrev till dig, eller om dig? Och jag sa nej, för jag hade varit iväg och rest så jag hade ingen aning. Men uppenbarligen nådde det Judy Collins, som övertalade honom att skriva en låt baserad på den.
Saunders: När du hörde låten, tänkte du då direkt att den handlade om dig?
Suzanne: Oja, definitivt. Det var jag. Det är fortfarande jag.
Saunders: Vad tänkte du om porträttet han gjorde av dig?
Suzanne: Smickrande, jo. Men jag var skildrad i sorgsna ordalag också på ett sätt, och det var lite olyckligt. Du vet, jag tycker inte att jag var riktigt så sorgsen som han porträtterar mig. Men kanske var jag det, och han förstod det fast jag inte gjorde det själv.
Leonard Cohen äger berättelsen om mötet mellan honom och Suzanne. Det är hans version som når medvetanden världen över. Så som den även nått mitt. Rätten att skriva andras sår är omdiskuterad sedan länge. Till de mest kända mediala stormarna kring vems historia man har rätten att skriva in i litteraturen hör Per Gunnar Evander. Han skriver om Andrea, dottern som omkom i en tragisk bilolycka bara 16 år gammal. Romanen ”I min ungdom speglade jag mig ofta” blir Augustnominerad 2005, men strax innan priset ska delas ut (som han för övrigt inte vinner) publiceras ett brev i DN som riktar allas blickar mot familjen.
Carin Evander, hans dotter, skriver:
”Jag har länge tänkt säga något, men har varje gång valt att vara tyst. Nu har det kommit till en gräns då jag måste skydda min döda syster. Mina föräldrar skildes när jag var nio år, 1991. Jag, min stora¬syster Andrea och vår mamma flyttade in till stan.
Jag trodde inte att vårt helvete kunde bli värre när Andrea bröt ihop psykiskt på grund av vår trakasserande pappa, den August-prisnominerade författaren Per Gunnar Evander. Pappa ringde ofta och skrämde henne. Förföljelse och hämnd var centrala teman.
Andrea blev till slut så rädd för honom att hon inte ville gå utanför dörren. Det var då, i maj 1995, som Andrea snabbt kom under psykiatrisk vård.
Tre månader senare omkom min syster i en bilolycka. Hon var sexton år då och jag var tretton.”(https://www.dn.se/kultur-noje/vad-far-man-egentligen-skriva-i-en-roman/)
”Per Gunnar Evander må skriva vad han vill i sina böcker, men när han använder Andreas riktiga namn och skriver om historien till sin fördel på hennes bekostnad går det för långt. Det är förnedrande och kränkande. Jag tänker inte låta någon vanhedra min älskade syster.” (https://www.dn.se/kultur-noje/vad-far-man-egentligen-skriva-i-en-roman/)
Per Gunnar Evander kommer inte till prisutdelningen. Han drar sig undan så pass att hans vänner börjar oroa sig, men så talar han ut i Babel ett par månader senare.
”Det är en kärleksroman till min avlidna dotter, det är fullständigt vansinne att jag skulle ha skändat henne. Det finns inte ett ont ord sagt om henne, tvärt om.” (https://kit.se/2016/11/25/68300/kulturmannen-och-hans-dotter-vad-far-man-egentligen-skriva/
Vem äger då rätten att berätta en historia? Det korta svaret är förstås: alla. Det finns ett känt citat som lyder “You own everything that happened to you. Tell your stories. If people wanted you to write warmly about them, they should have behaved better.”
I historien med familjen Evander är det precis vad både Per Gunnar och Carin gör. Talar ut om sin egen upplevelse. Hon påstår att hans historia vanhedrar hennes syster. Han svarar att den inte gör det. Ord står mot ord och det är upp till åskådaren att bilda sig en egen uppfattning.
Men Per Gunnar Evander skriver prosa. Text (som enligt hans bokförlag marknadsförs som självbiografisk) som rakt upp och ned berättar om ett händelseförlopp. Går det att identifiera sig själv på samma sätt i poesi? Suzanne Verdal McCallister säger att det definitivt är henne låten handlar om. Hon känner igen saker och hon verkar, till skillnad från Carin Evander, till stor del bekräfta den poetiska berättelse som Leonard Cohen satt till världen. Samtidigt sker någonting med deras relation när låten om Suzanne når offentligheten.
Saunders: Något han sjunger i låten är ”just when you mean to tell her that you have no love to give her, the she gets you on her wavelength and she lets the river answer that you’ve always been her lover”. Vad betyder det? Är det någonting om det speciella intima bandet er emellan?
Suzanne: Jag tror att floden syftar på floden av liv, och den floden vi delade, St. Lawrence, band oss samman. Det var en sammanslutning. En andlig sammanslutning. Vi kunde gå längs gatan, och ljudet från våra skor, från hans boots och mina skor, kunde vara synkroniserade. Det är svårt att beskriva. Vi kunde nästan höra varandra tänka. Det var väldigt unikt. Väldigt, väldigt unikt.
Now Suzanne takes your hand
and she leads you to the river
she is wearing rags and feathers
from Salvation Army counters
And the sun pours down like honey
on our lady of the harbor
And she shows you where to look
among the garbage and the flowers
Kanske är den verkliga frågeställningen inte huruvida Leonard Cohen förvrängt det faktiska händelseförloppet dem emellan utan snarare vad som hände när han la ut det för allmän beskådan.
Saunders: Så du fick höra den här mycket intima texten – när träffade du sedan Leonard Cohen igen, efter att du hade hört den, och hur förändrades er relation, om den gjorde det?
Suzanne: Den förändrades. Han blev en stor artist efter att låten släpptes. Det var den som gjorde honom berömd som låtskrivare. Vår relation förändrades över tid. Jag reste iväg, till Amerika, och vi möttes, sprang in i varandra ibland. I Minneapolis till exempel, han gjorde en konsert där och vi sågs backstage, han tog emot mig med öppna armar. ”Oh Suzanne, you gave me a beautiful song”. Det var ett vackert möte. Sedan finns det några bitterljuva stunder också som jag nog inte vill gå in på.
Saunders: Du upplever att ni gled isär efter att låten släpptes?
Suzanne: Ja, och jag förstår det inte riktigt. Jag höll mig konsten trogen för konstens skull men han gick vidare. Och jag antar, jag vet inte om det skrämde iväg honom eller besvärade honom, kanske gjorde det honom obekväm.
Kan man exploatera en relation utan att den förgörs? Enligt de rykten som florerat kring historien (och enligt Suzanne Verdal McCallister) var Leonard Cohen djupt förälskad i Suzanne. När han skrev dikten om henne kunde han skapa en förlängning av relationen de två vännerna emellan i vilken det går att läsa in undertoner av passion och förälskelse.
Det står honom fritt att göra det.
Kanske borde jag skriva en poetisk analys av Suzanne men det som intresserar mig allra mest är det som binder poesin till verkligheten, just för att den ofta är så suggestiv. Man kan gömma sig bakom en dikt, leda in folk på felaktiga stigar för att rädda sig själv och sin omgivning. Den enda sanning man kan finna i poesin är den man själv tolkar in. Därför finns det inget objektivt sätt att läsa poesi på. Vi kan heller inte anta att Suzanne i dikten av Cohen är den faktiska Suzanne Verdal McCallister. Det är en omöjlighet att få ner alla nyanser av, och sanningar om en människa i text. Därför ÄR det inte, ur ett teoretiskt perspektiv, Suzanne Verdal McCallister, i alla fall inte hela hon.
Hon säger att hon inte upplever sig själv fullt så sorgsen som han porträtterade henne, men ”kanske var jag det, och han förstod det fast jag inte gjorde det själv”.
Var hon sorgsen? Grät hon om nätterna när han åkt eller hade hon faktiskt viktigare saker för sig? Såg han något sorgset i hennes ögon som så många manliga genier tycks göra med kvinnor? Gav hon honom ett lillfinger när han egentligen ville ha hela handen?
Även om Suzanne i intervjun framstår som ödmjuk inför det faktum att han skapat en karaktär av henne så lyser ett visst agg igenom. Hon nämner stunder i deras relation som varit bitterljuva, i förhållande till låten. Och även den sorgsenhet som la sig över deras relation efter att låten släppts världen över. Jag får känslan av att det hon egentligen sörjer är att vänskapen med Cohen tog slut.
Saunders: Skulle du säga, ur en spirituell bemärkelse, att ni var älskare på något plan?
Suzanne: Oja, ja, jag tvekar inte ens inför att säga det, det var vi absolut. Du kan titta på en person och känna att det ögonblicket är evigt. Det är den djupaste beröringen, det är nog vad vi delade, Leonard Cohen och jag.
Saunders: Försökte någon av er någonsin ta det till nästa steg, till en mer fysisk intim relation. Försökte ni någonsin bli älskare ur den sanna bemärkelsen? Ville ni det?
Suzanne: Han ville det. En gång när han besökte Montreal träffade jag honom på ett hotell. Det var ett helt fantastiskt möte för han var på väg att bli den stora succén han är i dag. Det mötet var på väg att leda till en fysiskt intim stund mellan oss, men jag sa nej.
And you want to travel with her
and you want to travel blind
and you know that she will trust you
for you’ve touched her perfect body
with your mind
Saunders: Känner du dig på något sätt förolämpad över det faktum att han mjölkade dig på konstnärlig inspiration och sedan gick vidare, att han skapade det här fantastiska verket av dig? Man kan ju nästan säga att du skapade den här sången själv.
Suzanne: Så skulle man kunna se det, men jag tror att det är så poeter gör. När de har en vision eller en bild använder de sig förstås av den. Den är materialet de jobbar med. De måste göra det och att bli utnyttjad är inte ens en del av det i stunden. Det existerar inte. Vad som senare hände var att vänskapen mellan mig och Leonard tog slut, jag vet inte varför. Och därför fanns den här skavande känslan där, någon form av sorgsenhet som inte alls fanns där i början av vår relation. Nu har orden i låten mer betydelse på ett sätt, för att det finns ett sorts avstånd i texten som jag kan höra nu, vilket jag inte gjorde då.
Saunders: Jag skulle precis säga, det är nästan som att han är din publik.
Suzanne: Precis. Som en åskådare, och inte en deltagare längre.
Suzanne Verdal McCallister talade om relationen till sin fiktiva syster i radioprogrammet ”You probably think this song is about you” i BBC Radio 4 FM 1998. Jag undrar om hon känt ett behov av att prata om det långt innan hon blev tillfrågad att medverka i radio. Om hon gått i mer än 30 år och haft lust att spräcka hål på den poetiska bubblan han blåst upp kring henne. Om hon gick upp om morgnarna i sitt hus vid floden, såg ut över båtarna och tänkte: Leonard Cohen gjorde mig till någon annan.
Saunders: Leonard Cohen beskrev nyligen sin låt ”Suzanne” som den bästa genom hela sin karriär. Han liknade den vid en 1982 Chateau Le Tour, en god flaska vin. Vad betyder låten för dig nu, när du ser tillbaka? Lyssnar du någonsin på den?
Suzanne: Inte på senare tid. Det finns en vemodig känsla i den som stannar kvar i mig. Jag antar att jag saknar den sorglösa tiden vi delade. Det är inte meningen att bli sentimental nu, men det är ju så att vi valt olika vägar och förlorat kontakten. Några av mina mest älskade vänner har lämnat den här planeten för andra sfärer. Och ibland får jag en väldigt stark hemlängtan till Montreal och den fantastiska tiden vi hade tillsammans.
Saunders: Så låten har blivit som en slags symbol för din ungdom?
Suzanne: Ja, absolut, för många av oss är den det. En symbol för en tid jag håller mycket kär.
Enligt Suzanne har hon träffat Leonard två gånger efter att sången slog igenom, den första gången på konserten i Minneapolis hon nämner i intervjun. Den andra gången var på 90-talet. Hon dansade för honom, man kan anta att hon var med i en dansföreställning. Hon säger att han varken hälsade på henne eller visade minsta tecken på att han kände igen henne.
Jag frågar min mamma: kände du till historien om Suzanne? Kände du till att hon var en faktisk person? Kände du till att han var förälskad i henne?
Hon svarar: Vadå Suzanne? Jag struntar väl i henne. Det är ju mig texten handlar om.