Novellen kom på andra plats i Novellix Novelltäving 2017 och publicerades i tidskriften Ordkonst
Donia virar sladden till hörlurarna runt pekfingret. Mamma lutar huvudet mot rutan. Hon har stråhatt på huvudet. Brättet trycks ihop mellan fönsterglaset och hårbotten. Där utanför finns havet. Det har samma färg som Donias naglar. På botten av nagellacksflaskan står det att den heter Saltwater happy. Båten tar två timmar från hamnen i Milazzo. Man kan inte veta säkert om den avgår förrän man kommer till kajen. Båtarna måste anpassa sig till vågorna och vinden. När ön visar sig mitt på havet knackar Donia på rutan. Ser du vulkanen? Den ser ut som den där stora finnen du har på kinden. När vi går av båten, när våra sandaler klapprar mot bryggan, då sliter vinden i våra kroppar. Matrosen som släpper av skrattar. Han säger att vi måste hålla i oss här.
Det är mamma och jag och Donia. Ingen tittar på oss här. Ingen knackar på dörren sent om kvällarna. Och när inget mobilnät finns kan vi inte ta emot meddelanden från främlingar på Facebook. Ingen har vänt Donia ryggen i skolan än. Våra namn ligger inte ute på Flashback. Kanske åkte vi i precis rätt tid.
Längs de små gatorna på ön löper breda svarta linjer som markerar ut räddningsvägar. Skyltar bredvid. In case of: Earthquake, Strong volcanic explosion, Withdrawal of the sea from the coast, Siren’s sound: Leave the coastal area immediately!
Floriana har håret uppsatt med en röd schalett. Vi följer efter henne in i huset vi ska hyra. Hon öppnar lådor och skåp. Säger att man måste ta korta duschar. Det enda sättet att få vatten till ön är att frakta det med båt och vattenbåtarna kommer bara en gång varannan vecka. Hon säger att hon bott på ön i hela sitt liv. My husband works as a taxi driver, you can call him whenever you need a ride. Så tittar hon på mamma. Where’s your husband? Hatten lägger en skugga över mammas ansikte. Hon vänder sig ut mot fönstret. Jag säger where is the closest supermarket? och Floriana ritar vägen med fingret i handen. Sedan pekar hon på diskmaskinen. Hon säger it’s very important that you wear shoes when you use the dishwasher because of the electricity I mean it’s really really important. Don’t forget to wear shoes.
Man kan åka minibuss upp till en utsiktsplats. Motorn är svår att få igång. Den tystnar i varje kurva. Små vägar går som en remsa av apelsinskal runt berget, utan stängsel ut mot stupet. Om man ramlar här åker man rätt ner i havet, säger Donia, tur att jag har badkläder under klänningen. Mamma och jag tittar på varandra över hennes huvud. Donia sitter mellan oss i baksätet på bilen. Min mammas mun är ett lika rakt streck som horisonten där borta. Donia håller händerna i knät. Hon har bitit på naglarna sedan hon fick tänder. Tidigt började mamma måla hennes naglar för att få henne att sluta bita på dem. Ibland har det fungerat. Då har hon kommit till mig, hållit upp händerna framför mitt ansikte och sagt Kamilja jag har slutat bita. När vi såg en gorilla på film en gång sa hon tänk vad fint det vore att få måla naglarna på en gorilla. Bilen svänger tvärt och uppförsbacken får motorn att tystna igen. Jag håller mig i sätet framför. Där sitter två ryska turister. De pekar på utsikten. Filmar den. Fast bilen rullar bakåt, närmare stupet, och fast chauffören gör allt han kan för att hitta dragläget så zoomar de in kameran på den lilla ön ute i havet. Den där fyren blinkar om kvällarna.
Bilen rör sig på samma sätt som en sorgeprocess, ett steg fram och två tillbaka. Vi rullar bakåt flera meter. Står nära kanten. Donia har ett finger i munnen. Jag petar på det. Jag säger bit inte. Jag har alltid velat ha en syster. När jag själv var ett barn, yngre än Donia är nu, och mamma frilansade som journalist hittade jag flera nummer av tidningen Vi föräldrar på soffbordet. Jag ringde alla mina vänner. Berättade om syskonet jag skulle få. Någons förälder frågade mig när jag var där och lekte, när kommer ditt syskon? Snart sa jag. Men ju fler månader som gick desto mindre tycktes mammas mage bli. Det skulle dröja flera år tills mamma träffade Robert som var stjärnkock. Han flyttade in. Hängde sina köksknivar på en magnetlist i köket. De hängde i storleksordning. Ytterligare några år tills mamma av oförklarlig anledning började kräkas på toaletten. Robert höll en hand på mammas mage genom hela graviditeten. Köpte två påsar Djungelvrål varje dag efter jobbet. Den här ungen blir ingen kulinarisk snobb brukade han säga. Det skiljer femton år mellan mig och Donia i ålder. Hon plockades ut med akut kejsarsnitt. Mamma var fortfarande sövd när jag kom till BB. Robert mötte mig i sjukhusentrén. Det var snöstorm och jag hade tjock jacka. Nej men är det storasystern som kommer sa han och gav mig en kram. Pressade sina armar mot dunet. Det blev nog en Donia sa han. Jag känner det på mig, att din mamma kommer tycka det också. Första gången jag höll Donia i min famn var mamma inte där. Donias huvud låg så fint mot min underarm. Robert sa du är ju proffs. Har du övat. Jag tryckte näsan försiktigt mot hjässan. Sparade doften i mig.
Donia pekar på de svarta bergen längs med ön. Kolsvart sten som buktar sig på ett sätt jag inte sett förut. Obsidian säger hon. Det är vad som händer när lava möter vatten. Det blir obsidian. Var har du lärt dig det säger jag och fortsätter titta ut genom fönstret. Räknar avståndet till det gräsklädda stupet. Femtio centimeter kanske fyrtio. Minecraft svarar hon med pekfingret i munnen. Hon spottar ut en nagelskiva och pekar ut genom fönstret. Upp mot himlen. Titta där säger hon.
Sciara del Fuoco. På öns ena sida är all växtlighet helt bortbränd. Jorden är täckt av svart sand. Kratern syns tydligt från grusplanen där bussen stannar. Det sitter turister på plaststolar och äter pizza. Alla sitter vända mot vulkanen. Alla har en kamera i handen. Ingen pratar med varandra förutom ett franskt sällskap. Franska sällskap tycks alltid ha roligt. Vi vilar våra ryggar mot plaststolarnas ryggstöd. De har döpt pizzorna på menyn till Vulcano och Crater. Vi tar in en av varje, plockar upp våra telefoner. Ser vulkanen spruta ur sig eld, det går inte att fånga på bild. Vi är för långt borta.
Absolut ingen mer buss säger vi. Helt stjärnklart när vi promenerar ner. Donia lyser upp vägen med en ficklampa, man måste ha ficklampa här för det finns inga gatlyktor. Hon tittar upp mot himlen och säger där är Karlavagnen. Det finns så många stjärnor säger hon. Är det inte häftigt att jag kunde hitta Karlavagnen på direkten? Jag har den på armen säger jag. Lys här. Det kalla ljuset mot min högerarm. Ser du, här är handtaget. Och här är vagnen. Mmm säger hon. Jag ser. Den ser likadan ut på din arm som på himlen. Hon lutar sig mot min axel. Vi går i otakt. Jag lägger en hand över hennes bröstkorg. Donia föddes sjuk. Jag tänker på det när vi går hem i mörkret, att hon lider av en sjukdom. Hon har ett dåligt hjärta. Minst en gång om dagen lägger jag en hand där över. Jämför med min egen puls. Söker mammas blick som jag aldrig får möta.
Vi bor i huset mellan Sciara del Fuoco och horisonten. Jag försöker minnas vad vi gör här men när ingen påminner mig så vet jag inte. Det finns en dörr i mitt sovrum som leder ut till terrassen. Den slår igen av korsdrag om man inte stänger fönstret ovanför sängen. Jag glömmer så ofta att stänga fönstret. Någon ringer mig mitt i natten men jag svarar inte. På morgonen sätter jag mig på terrassen med en spegel. Tittar nära. Det går att klämma i mitt ansikte. Frigöra det från smuts. Jag lägger det som huden släpper ifrån sig på bordet. Blåser det ut mot vattnet.
I Donias nacke är håret så kortklippt att det står rakt ut. Hon har bestämt själv att hennes hår ska vara klippt i en page. Kvällen innan vi åkte hit satt hon på stolen i köket hemma i stan, gav mig saxen och sa klipp av det. Mamma stod i dörröppningen. Sa inte emot. På köksbordet låg brevet så på något sätt var Robert också med när Donias hår blev kort. Mamma pratar inte om Robert. Hans mörkblå jeans hänger dubbelvikta över fåtöljen i vardagsrummet fortfarande. Den kvällen sa jag är det inte dags att hänga in de där i garderoben. Det är inte dags för någonting sa hon och borstade tunna hårstrån från golvet med en sopborste. Slog igen locket till papperskorgen och gick därifrån.
Vi åker ut med en båt. Man får inte åka närmre land än fyrahundra meter på den sidan där lavan runnit. Om det blir ett större utbrott börjar det brinna i vattnet. Blir till obsidian. Man får bada från båten. Donia står på relingen iklädd sin gula baddräkt. Jag hoppar säger hon och jag nickar. Gör det du. Vattnet skvätter upp på samma sätt som lavan gjorde ur kratern i går. Jag tittar upp mot vulkanen men ser ingenting. Lite moln som täcker toppen bara.
Varje eftermiddag måste Donia ligga ner i minst en halvtimme. Doktorn har sagt det. Hon får inte springa runt hela dagarna som andra barn. Speciellt inte nu när hon går igenom så mycket. Jag stoppar två kuddar bakom hennes rygg på terrassen. Mamma sitter aldrig på terrassen om vi är här ute. Då sitter hon vid bordet i köket och tittar ut genom fönstret. Mamma vill se horisonten så ofta det går. Jag plockar upp en bok jag köpte innan allt hände. Den har blivit sliten i kanterna av att ligga i min väska. Vet du vem Hitler var säger jag. En jättedum kille säger hon. Mm det stämmer. Den här boken handlar om vad som hände med dem han var jättedum mot. Donia lutar huvudet mot kudden när jag börjar läsa. Jag känner med handen över hennes bröstkorg emellanåt. Har lärt mig att räkna hjärtslag samtidigt som jag läser. När systrarna i boken vinkar hej då till sin mamma på tågstationen i Wien för att ensamma åka till Sverige rinner tårarna på mig. Varför gråter du Kamilja? De får ju snart träffas igen. Jag vänder blad. Fortsätter läsa fast tårarna droppar ner på sidorna.
Jag hittar mamma på stranden nedanför huset. Hon sover på en filt. Hallå säger jag är du vaken men hon svarar inte. Jag går upp till huset igen. Hittar Donia vid köksbordet. Böjd över något. Vad gör du säger jag. Jag skriver ett vykort till min klass. Det är en läxa. Hon håller upp kortet mot mig. Det finns en bild av vulkanen på. Vill du läsa vad du skrivit säger jag. Hon sätter sig till rätta på stolen och läser.
Hej klass 2B
Jag är i Italien med mamma och Kamilja. Vi ses snart puss och kram från Donia PS titta på vulkanen på bilden vi var där i går.
Så tittar hon på mig. Har du adressen till pappa? Jag har skrivit ett till honom också.
Jag hör mullret från vulkanen varje natt. Ljudet liknar elden som sprakar i en luftballong. Annars helt tyst. Jag drömmer att jag springer längs Rescue route. Lavan rinner som ur en utspilld vattenkaraff. Jag följer de svarta tjocka strecken i marken. Vaknar. Somnar. Vaknar. Jag hör hur någon spolar i kranen i badrummet som ligger i anslutning till mammas och Donias rum. Tittar på klockan 03.42. Somnar. Vaknar. Donia vid sängkanten. Förlåt om jag väckte dig. Jag ser henne knappt det är så mörkt i rummet. Jag var vaken säger jag och stryker henne över armen. Kom och lägg dig här. Hon sticker in sina tår mellan mina lår. Jag har näsan tryckt mot hennes huvud. Doften är samma fast ändå en annan. Något som växer ifrån mig.
Telefonen ligger i bakfickan på shortsen när den börjar röra sig mot skinkan. Hallå det är Kamilja säger jag för jag känner inte igen numret. Kamilja. Det är Eva. Jag har försökt ringa till mamma flera gånger men. Ja. Du vet. Det är så konstigt det här. Allting. Har ni det bra på semestern frågar hon. Jag går ner för trappan och ut på terrassen där vinden härjar. Någon fiskmås också. Vi har det bra säger jag. Själv då? Jag hör inte Evas andetag för blåsten men de finns i hennes röst. Hon säger jo du vet. Det är så konstigt det här. Jag har haft så svårt att sova. Som det väl blir. Och Robert får man ju inte tag på. En gång i veckan får man ringa, på lördagskvällen mellan sex och åtta. Det är allt. Jag kände bara att jag ville prata med er lite. Höra hur ni mår. Och Donia kanske mest, hur mår Donia? Hon mår bra säger jag. Eva gråter nu det hör jag. Hon säger hälsa Donia att farmor längtar efter henne. Jag säger tack för att du ringde Eva, det ska jag göra. Hej hej.
Donia drar handen genom flätan så att den löses upp. Hon säger Kamilja kan vi gå upp på vulkanen i kväll. Jag menar på riktigt gå upp på den. Inte bara se den på avstånd. Jag säger fråga mamma också men mamma svarar inte. Vi bokar en tur. Arrangören lånar ut skor till oss som inte kan smälta när de nuddar den så heta marken. Det tar tre timmar och sedan är vi där uppe. Svettpärlor rinner över Donias panna. Hon säger det är så varmt här. Förstår du att den här elden kommer från jordens innersta kärna. Jag håller henne i handen när vi går uppe på berget. Är så rädd att hon ska blåsa bort på samma sätt som mamma håller på att göra.
Donia säger Kamilja kan du lova mig en sak. Kan du lova mig att du går på begravningen med mig och jag tittar på henne. Säger varför skulle jag göra det. Då släpper hon min hand och säger för att någon dog. Man måste gå på begravningar för att hedra den personen. Kamilja lova att du går med mig. Jag ser ner i hålet där det skvätter. Man kan nog närmast beskriva det som en dans. Det finns inget annat sätt.
Donia jag vet inte om folk kommer att vilja ha oss där. Varför då säger hon. För att de inte tycker om din pappa. Varför då säger hon. För att de inte gör det bara.
Om man var en boll kunde man rulla ner för berget säger hon när vi böjer knäna för att möta nedförsbacken så som man måste för att inte ramla framlänges. Jag började tidigt öva talet med henne. Ville få hennes tankar att nå mig så tidigt det gick. Länge trodde jag att hon berättade allt hon tänkte för mig.
Jag stoppar hörlurar i Donias öron. Sätter på samma bok som vi högläst ur. Ropa om det blir läskigt säger jag och går ut till mamma på terrassen. Hej mamma. Hon tittar ut mot ön där fyren sticker upp ur berget. Hej säger jag igen. Sätter mig bredvid. Studerar henne. Det finns ett ställe på hennes huvud där det är kalt. Hon har täckt över det med hår från andra sidan. En snedbena som ser onaturlig ut. Trasig på något sätt. Jag säger du har ett barn som mår lika dåligt som du gör. Du vet det va. Ett stort segelfartyg i trä hissar segel där ute. Vinden blåser ju som den gör. Jag säger: Mamma. Jag tog Donias puls. Den är uppe i 130. Gör något.
Min kropp är densamma. Den förändras inte för att deras gör det. Jag har en sekundär tillgång till sorgen. I andrahand. Min kropp känns på samma sätt. Tyngden mot kakelplattorna. Fräknarna som kommer mellan hägg och syren. Benen i kors som gungar om man sätter på musik. Svetten mellan ryggen och golvet. Alltid något att klämma på i ansiktet.
Jag vet inte varför jag svarar i mammas telefon. Jag vet att jag inte får det. Donia sitter bredvid mig på terrassen. Vi dricker Fanta från samma sugrör. Skickar burken mellan oss. Hallå säger jag. Donia tittar på mig. Stoppar fingertoppen i munnen. Hej jag heter Anna Norberg och jag ringer från Aftonbladet. Jag ringer angående häktningen av Robert Carlsson. Jag undrar om ni har några kommentarer. Har Carlsson haft ett våldsamt beteende tidigare? Några problem med droger eller psykoser tidigare? Har han någon gång varit hotfull mot sin dotter? Och det påträffade mordvapnet är ju något som finns i alla människors kök. Har du eller hans dotter någon gång känt er rädda för honom? Jag ställer ifrån mig läskburken på bordet. Säger inga kommentarer och lägger på. Donia lägger huvudet mot min axel. Vem var det säger hon. Det var inget viktigt säger jag.
Mamma slänger tamponger i toaletten som vattnet kämpar för att få med sig ner. När mamma varit i badrummet går jag in efteråt och plockar upp dem. Ursäkta säger jag och stänger dörren om mig.
Det är en lördag. I kväll ska vi ut på restaurang säger mamma. Hon lägger armen om Donias axlar. Ler stort som på gamla foton. Donia inväntar min reaktion. Så vart ska vi gå frågar jag. Mamma säger att hon vill ha pasta. Hon står länge framför spegeln och fyller i sina läppar. Noppar bort hårstrån som vuxit ut. Mellan ögonen. På överläppen. På hakan. Jag sitter på terrassen. Min plats. Jag ser henne härifrån. Hennes bröst är intryckta i en tight blus. Både jag och Donia har hängt vid dem. Klyftan brer ut sig över bröstkorgen som en fiskmås.
Donia sätter sig bredvid mig. Får jag kamma dig Kamilja. Hon drar sina fingrar genom mitt hår. Lägger det som ett täcke över ryggen. Varför klipper man inte hår såhär säger hon. Det skulle bli så rakt då. Jag känner hennes fingrar mot min hud. Hon formar dem till en sax. Klipper längs med nacken. Mamma kommer ut till oss. Får jag också sätta mig i frisörstolen säger hon. Kom säger Donia. Sätt dig här. Mamma sätter sig på kudden bredvid och korsar benen i knät. Sträcker på ryggen. Kan jag också få en page säger hon.
Florianas man tutar när han är utanför. Jag har glömt vad han heter. Gränderna är så smala att sidospeglarna nästan slår i stenmuren. Den som ska skydda mot lavan om den dagen kommer. Får man möte här måste man backa hela vägen tillbaka upp till stora vägen vid bergets fot. Florianas man kör oss ner till huvudgatan vid vattnet. Han säger there is pasta on this street, sedan släpper han av oss där. Mamma tar Donia i handen. Säger i dag ska vi ha efterrätt också. I dag får man ta vad man vill från menyn.
Vi viker fåglar av pappersservetterna vid bordet. Donia lär mamma hur man viker en svan. Fjädrarna i lager. Spetsiga och i symmetri. Mamma det ringer säger Donia då. Och mamma tar så lång tid på sig att reagera. Hon ser ut som att hon inte förstår vad hon hört. Sedan plockar hon upp kuvertväskan från golvet. Drar upp dragkedjan. Tittar på skärmen. Trycker av signalen. Jag tar det sen säger hon och ler mot oss. Jag är ju upptagen nu. Vart var vi? Donia pillar på servetten. Här säger hon. Hennes röst hörs knappt. Du ska lära dig huvudet. Det är det svåraste. Just det säger mamma. Huvudet. Varför är huvudet så svårt? Vi får drycken till bordet. Två glas vin och en glasflaska med Fanta. Grazie säger jag till servitören. Han har ett födelsemärke i pannan som det växer långa hårstrån från. Donia tittar upp från servetten. Hon säger för att halsen måste hålla upp det. Huvudet måste stå rakt och ståtligt.
Då ringer det igen. Donia tittar på mig. Mamma reser sig och stolen gnisslar. Jag går ut och tar det säger hon. Hon ler mot Donia. Stryker henne över huvudet innan hon försvinner. Jag säger ska vi fortsätta vika men Donia hör mig inte. Hon tittar efter mamma som står ute på strandpromenaden. Hon står med ryggen vänd mot oss. Ser oss inte. Jag säger Donia. Älskling. Ska vi vika en fiskmås. Går det? Jag älskar fiskmåsar vet du ju. Hon skakar på huvudet. Inte nu Kamilja. Jag tänker att hon låter så vuxen. Har hon blivit äldre? Jag säger var inte orolig älskling. Det är säkert ingen fara. Men så sjunker mamma ihop mot en motorcykel som står parkerad i gräset. Hon slår ut med armen. Jag hör härifrån hur hon höjer rösten. En förbipasserande i solhatt hoppar åt sidan när hon smäller handen i motorcykelns säte. Hur kan du göra såhär skriker hon och ingen annan kan språket men Donia och jag förstår. Hur kan du göra såhär mot oss. Mamma sparkar mot motorcykeln. Jag säger Donia. Titta inte. Du behöver inte titta. Ser mig om i restaurangen. Alla tittar på mamma. Servitören sneglar på oss men när jag ser tillbaka vänder han bort blicken. Donia. Titta inte. Mamma sparkar på gasröret. Någon springer fram till henne. Puttar bort henne. Che cazzo vrålar han. Mamma viftar bort honom. Låtsas inte höra. Donia blundar. Längs hennes kinder rinner tårarna. Hon vågar inte se mig i ögonen. Kan vi gå hem Kamilja. Jag vill gå hem. Jag plockar upp den halvfärdiga svanen och drar den längs hennes kinder. Kom så går vi säger jag och lägger femtio euro på bordet. Tar hennes hand. Mamma står nere på stranden nu. Pålandsvind. Du förtjänar fan döden. Döden. Hör du det din jävla. Hela strandpromenaden tittar på när hon kastar ut svarta stenar i vattnet.
Vi står vid bryggan. Donias glass smälter ner över fingrarna. Vanilj som stelnar över handryggen. Mamma står en bit bort. Hon håller hårt i staketet som går ut mot vattnet. Vinden rycker i hennes blus. Om bara ett par minuter borde vi se färjan svänga runt kanten av ön. Om ytterligare tio ser vi vulkanens rök stiga ur kratern, fast på avstånd. Donia slickar upp glassen som runnit längs handen.