Texten belönades med första pris i Tensta Konsthalls textpris 2017 och är publicerad i antologin Vad som helst som är gemensamt.
I
Linda kan balansera på allt som är tunt. Hennes fötter klistrar sig fast mot underlaget. Linda säger att hon är ett lejon. Men jag vet, att jag är en fågel, och att Linda bara har en arm.
När jag badar badkar om eftermiddagarna låter mamma mig flaxa med vingarna i vattnet. Så som fåglar gör när de nuddar vattenytan för att fånga en fisk. Vattnet skvätter upp på mammas byxor trots att de är upprullade över knäna. Det gör ingenting säger hon. Det torkar.
I skogen känner både Linda och jag att vi är någon annan. Jag har inte sagt det till henne men så är det. I skogen kan jag låtsas att jag är vuxen, och Linda kan låtsas att hon har två armar. Vi har fått med oss varm choklad i termos från Anders. Den bränner på min tunga. Jag får ta små klunkar och vänta länge mellan varje. Linda kan dricka saker som är varma utan att bränna sig. Hon har en specialtunga. När hennes choklad är slut säger hon vi borde gå längre in i skogen. Kanske hitta något träd att klättra upp i. Jag säger du får vänta lite. Jag har inte druckit klart. Då reser sig Linda upp och går. Jag tittar på hennes krökta rygg. Vänta på mig säger jag och reser mig upp. Chokladen häller jag ut över ett blåbärsris. Den bruna mjölken som droppar från riset är ett tecken till andra att det finns mänskligt liv här.
Linda hittar en ihålig ek. Grenarna som sträcker sig mot oss ser ut att vara ruttna. Du tänker väl inte klättra upp där Linda. Joho säger hon. Och så slänger hon upp benet på den första, häver sig upp med armen. Hon sätter fötterna mot grenen, sitter på huk en stund. Det var väl inte så farligt Anna. Jag tittar ner på mina skor. Den högra har en chokladfläck längst fram. Okej jag kommer, säger jag och häver mig upp på grenen bredvid henne. Kom vi tar en våning till. Linda håller ett fast tag med armen runt grenen ovanför oss, sedan släpper hon fötterna från marken och kastar upp benet. Gör samma sak upp till ännu en gren. Jag sitter kvar med rumpan mot det multna trädet. Är du en mes eller? Hon står precis ovanför mig, ett par meter upp. Hoppar på grenen. Anna är en bebis. Anna är en bebis.
II
Min bil står kvar på parkeringen. När rumpan möter sätet känns det som att lyssna på Leonard Cohen. Jag backar ut från min plats och kör genom hela den stora parkeringen för att komma till utfarten. Då ser jag den igen. Bilen. Den står parkerad men blinkar till när jag kör förbi den. Jag tänker är det Pär. Jag kan inte se vem som sitter vid ratten det är tonade rutor där bak. Jag håller hårt om växelspaken när jag växlar upp och kör ut på motorvägen. Ser i backspegeln hur bilen backar ut och kör i mina hjulspår. Det är en röd Opel. Jag trycker foten på gasen så länge att jag slutar känna mitt ben.
Jag kör olika vägar nu. Växlar mellan landsväg och motorväg. Åker av motorvägen för att köra igenom ett samhälle och sedan ut på samma motorväg igen. Jag försöker skaka av mig Opeln som jag försökte skaka av mig Linda när vi var små. Det blir mörkt tidigt eller så har hela dagen gått.
Mamma ringer mig. Det blir begravning, säger hon. På fredag om två veckor. Jag gasar på när vägen blir en 110-väg. Det är tur att det finns viltstängsel. Anneli på jobbet åkte bil från landet på juldagen förra året. De körde snabbt, de tyckte om att köra snabbt, den familjen. Barnen satt i baksätet och tjoade. Så plötsligt sprang det ut en älg, mitt framför bilen. Det var tur vi hade säkerhetsbälten för annars hade vi blivit mos, sa hon efteråt. Älgen klarade sig också. Inte en liten skråma ens. Mamma jag kommer inte att gå på begravningen, säger jag med luren tryckt mellan örat och axeln. Hon blir tyst. Harklar sig. Och vad ska du göra som är viktigare än Lindas begravning? Jag håller hårt om ratten. Ser vägen försvinna under mig.
Jag vet att mamma träffar Anders ibland. De tar en kopp kaffe. Jag tror att mamma gör det för att hon tycker synd om honom. Alltid när mamma träffat Anders ringer hon mig och säger Anders hälsar till dig. Jag säger tack tack hälsa tillbaka. En gång ringer mamma mig och säger Anders har sålt verkstan. Jaha varför då? För att han vunnit på lotto. Han var med på tv Anders, såg du inte? På TV4. Han fick skrapa i direktsändning. Han vann tjugofemtusen kronor i månaden i tjugofem år. Han behöver aldrig mer jobba. Mamma skrattar. Han ska åka till Spanien. Har tagit ett banklån till resan medan han väntar på att pengarna ska komma in på kontot. Förstår du Anna, han kan ta ett lån för han kommer kunna betala tillbaka det nästa månad. Han åker i morgon. Har köpt ny resväska också. Men han ska köpa nya kläder där nere. Badshorts och skjortor med korta ärmar. I Spanien skummar de mjölken på kaffe latten i flera minuter. Den lägger sig som moln ovanpå. Så lätt blir den.
Viltstängsel i natten. Ögonen grusiga. Jag svänger av vid ett väghotell. Låser bilen och låter fötterna röra sig fritt mot marken. Vinden blåser kall luft i mitt ansikte. Det känns skönt. Mina knän knakar som grenarna i träden ovanför. Mannen i hotellreceptionen tar emot mitt kort, tittar på mig när han tror att jag inte ser. Kommer du ensam säger han. Jag skriver min namnteckning på hans papper sedan tar jag nyckelkortet och går mot hissen. Femte våningen ropar han efter mig. Hissdörrarna går igen. Det låter ett litet pling för varje våning som passerar.
När jag vaknar är det ingen bredvid mig i sängen. Lakanen beter sig som att Linda begravs i dag. Jag fastnar i dem. Måste lirka ut fötterna. Det finns en blodfläck på lakanet. Jag blöder ingenstans ifrån. Jag sträcker mig efter telefonen. Jag tror att du kommer ångra dig om du inte kommer i dag. Det är från mamma. Jag blundar. Lakanen fortsätter att röra på sig fast jag ligger helt still. Har de flugit hem Lindas kropp. Har de sminkat henne så som man gör med döda. Jag har åkt så långt hemifrån att det är omöjligt att ta sig hem på en dag. Det var planerat. Men jag tänker på Anders. Hans Spanienhud och kanske någon ny tatuering på överarmen. Jag rullar över på mage. Andas in i huvudkudden där det luktar främmande huvud.